visst känns det fint att vara vid liv en dag till.
Dag 2 – Min första kärlek.
Min första kärlek var en underbar kille och pojkvän på alla sätt och vis.
Han hette M och vi blev tillsammans den 4 november 2004, jag minns dagen så väl :)
Men första gången vi träffades var faktiskt när han skulle träffa min vän A, efter att dom pratat en tid på msn.
Dock så verkade det aldrig klicka mellan A och M, dom träffades aldrig ensamma utan bara när vänner var med.
Så det rann ut i sanden men jag och M fortsatte vara vänner.
Jag hade faktiskt aldrig sett M som något annat än en vän den där kvällen allt förändrades.
Vi satt bara och spelade kort och skämtade som vanligt när han kysste mig.
Och plötsligt var det som om allt trillade på plats.. hur hade jag kunnat missa att jag var kär i honom?
Just då var det ju så uppenbart!
Jag fick naturligtvis dåligt samvete, vad skulle A säga?
Men eftersom att det gått flera månader sen de slutade träffas och hon aldrig var kär i honom så gav hon oss sin välsignelse.
Och gissa om jag var lycklig..
Eftersom att M och jag bodde 1,5 mil från varandra så bestämde vi att det var bäst om vi bara träffades på helgerna. Det var såklart skitjobbigt, men ändå bra, för jag hann verkligen börja sakna M de dagarna som vi inte träffades och därför höll såklart förälskelsen i sig.
M var verkligen den perfekta pojkvännen, snäll, omtänksam och han gjorde mig aldrig ledsen med flit.
Istället var det jag som gjorde honom ledsen, för den 24 juni 2006 berättade jag för honom att jag ville gå skillda vägar. Något av det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag älskade honom fortfarande, men jag var inte kär i honom längre. Och jag tyckte helt enkelt att det var själviskt att behålla honom som min pojkvän när jag visste att det fanns en tjej där ute som kunde göra honom lyckligare och älska honom på det sättet som han förtjänade.
Som tur är så har vi kunnat förbli vänner, och idag 4 år senare så träffar både honom och hans nya flickvän ganska ofta. Jag hade inte kunnat vara gladare för deras skull, för när jag ser dom tillsammans så inser jag att de passar ihop på ett sätt som jag och M aldrig gjorde.
Det är konstiga saker, det där med kärlek, men just min första kärlek gav mig en oerhört fin vänskap istället :)
Min första kärlek var en underbar kille och pojkvän på alla sätt och vis.
Han hette M och vi blev tillsammans den 4 november 2004, jag minns dagen så väl :)
Men första gången vi träffades var faktiskt när han skulle träffa min vän A, efter att dom pratat en tid på msn.
Dock så verkade det aldrig klicka mellan A och M, dom träffades aldrig ensamma utan bara när vänner var med.
Så det rann ut i sanden men jag och M fortsatte vara vänner.
Jag hade faktiskt aldrig sett M som något annat än en vän den där kvällen allt förändrades.
Vi satt bara och spelade kort och skämtade som vanligt när han kysste mig.
Och plötsligt var det som om allt trillade på plats.. hur hade jag kunnat missa att jag var kär i honom?
Just då var det ju så uppenbart!
Jag fick naturligtvis dåligt samvete, vad skulle A säga?
Men eftersom att det gått flera månader sen de slutade träffas och hon aldrig var kär i honom så gav hon oss sin välsignelse.
Och gissa om jag var lycklig..
Eftersom att M och jag bodde 1,5 mil från varandra så bestämde vi att det var bäst om vi bara träffades på helgerna. Det var såklart skitjobbigt, men ändå bra, för jag hann verkligen börja sakna M de dagarna som vi inte träffades och därför höll såklart förälskelsen i sig.
M var verkligen den perfekta pojkvännen, snäll, omtänksam och han gjorde mig aldrig ledsen med flit.
Istället var det jag som gjorde honom ledsen, för den 24 juni 2006 berättade jag för honom att jag ville gå skillda vägar. Något av det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag älskade honom fortfarande, men jag var inte kär i honom längre. Och jag tyckte helt enkelt att det var själviskt att behålla honom som min pojkvän när jag visste att det fanns en tjej där ute som kunde göra honom lyckligare och älska honom på det sättet som han förtjänade.
Som tur är så har vi kunnat förbli vänner, och idag 4 år senare så träffar både honom och hans nya flickvän ganska ofta. Jag hade inte kunnat vara gladare för deras skull, för när jag ser dom tillsammans så inser jag att de passar ihop på ett sätt som jag och M aldrig gjorde.
Det är konstiga saker, det där med kärlek, men just min första kärlek gav mig en oerhört fin vänskap istället :)
Kommentarer
Trackback