idag har inte varit en särskilt bra dag.
jag har varit trött, seg och allmänt deppig.

stor del är för att en snubbe på mitt jobb har gjort det till sitt nya intresse att härma min dialekt.
kvittar vad jag säger så upprepar han det med samma dialekt och tonfall.

iofs så kan inte min kollega veta att jag blivit mobbad för min dialekt sen jag började skolan och därför är det ett litet känsligt ämne för mig.
jag verkligen hatar min dialekt.

jag har gjort det sen jag var typ fem och insåg att jag pratade annorlunda jämfört med min familj.
jag har verkligen försökt att ändra den, men det går inte, den sitter som berget och är tydligen här för att stanna.
och tro det eller ej.. men det är faktiskt jävligt drygt varje gång jag träffar någon ny människa och dom undrar var jag kommer ifrån egentligen, och om jag verkligen inte är adopterad.

jag trodde verkligen att folk hade glömt bort att jag pratar annorlunda, och därför kom det lite som en chock när jag helt plötsligt blev påmind om det igen.

helt plötsligt var jag 6 år gammal igen och jag fick inte lov att vara med och leka för att jag "inte pratade svenska".
och helt plötsligt hade jag inga vänner, för dom låtsades att inte förstå vad jag sa.

skolåren för mig var allt annat än trevliga, och jag trodde att jag hade sluppit allt det där.
men tydligen inte, och det lär jag väl aldrig göra heller.