ja, jag vet att det är sent.

men jag kom på något att skriva om, och måste få ut det ur mitt system.

idag på radio så hade dom en diskussion, det handlade om att abortera handikappade barn.
finns ju tester som ser kromosonrubbningar, och kan alltså se om barnet kommer få olika handikapp.

innan jag säger vad jag tycker så får jag påpeka att jag tycker att alla är lika världa.
om jag fått ett handikkappat barn så hade jag älskat det lika mycket som ett friskt barn, det råder det inga tvivel om.
och jag tycker att föräldrar som har handikappade barn är väldigt starka männsikor då de har ett helt annat ansvar.

men om jag fått reda på att mitt barn som jag väntade skulle födas med ett handikapp så hade jag med största sannolikhet gjort abort.
sen beror det ju helt och hållet på vilka handikapp det är, men i vissa fall så försämras livskvaliteten fruktansvärt.

jag hade ju tex aldrig själv velat leva om jag inte kunnat ta hand om mig själv.
jag hade inte velat sitta som en broccoli i en rullstull och inte kunna ta hand om mig själv.
i många fall så är ju man fullständigt klar i huvudet, man vet vad som händer, men man kan inte göra något.

det var även någon som ringde in och berättade att deras barn hade fått diagonsen benskörhet redan när det låg i magen, och att samtliga läkare avrått henne att gå igenom graviditeten.
hon bestämmde sig för att behålla barnet, och det föddes med ett flertal brutna ben,
detta barnet är 3 år nu, hon kan inte gå själv, hon sitter i rullstol och kan inte leka med andra barn, minsta knuff, minsta beröring, gör att hon bryter något, och hon har inte gått utan gips en enda dag sen hon föddes. inte en enda dag utan att något varit brutet på 3 år.

och det är klart att man tycker om sina barn iallafall, det är inte det det handlar om.

men hade du velat ha det så som den lilla flickan har det?
hon kommer aldrig kunna leka med sina kompisar, hon kommer aldrig kunna gå eller springa,
hon kommer aldrig kunna dansa, spela fotboll.
hon kommer aldrig veta hur det känns när alla benen i kroppen är hela... allt det som vi tar för givet.

jag hade iallafall inte velat ha det så.

och jag tycker inte att det är rättvist mot barnet att sätta det till världen med så grova handikapp, enbart för att man så gärna vill ha ett barn.
det är inte du som ska leva med sjukdomen, det är ett oskyldigt barn, ett barn som kommer gå miste om de flesta upplevelser som du har haft i ditt liv.

sen finns det såklart handikapp som dom inte kan se, och hade mitt barn fötts med ett handikapp så hade jag självklart inte gett bort det då.
jag hade tagit hand om barnet, och älskat det, försökt att ge det så bra liv som det bara går.

men om jag vetat att mitt barn skulle födas med ett grovt handikapp, så hade jag gjort abort.
och det är inte för att jag inte älskat det, eller för att jag är så egoistisk att jag inte vill det stora ansvaret.

utan det är för att jag faktiskt älskar det, och velat att det skulle ha samma förutsättningar och upplevelser som jag haft i livet.