jag och en av mina paranteser har ett väldigt speciellt förhållande.
antagligen så är vi så lika i sättet att vi inte klarar av varandra.
detta händer lite då och då, men, ja, när det väl händer så är det ganska överjävligt.
jag har ett flertal gånger blivit kallad för "det största misstaget jag någonsin gjort"

det känns bra, riktigt bra.
kanske ska påpeka att detta är så fort jag inte håller med min parantes om något.
eller om den inte vill erkänna att den har fel om en sak.
ofta kommer parantesen lunkades tillbaka efter ett tag och försöker be om ursäkt antar jag.
parantesen har dock aldrig sagt orden rakt ut.

antar att parantesen inte fattar hur jävla ont det gör när man blir kallad för ett misstag.
man känner ju inte sig direkt önskad.

anledningen till att jag tar upp detta är för att vi satte och disskuterade besvärliga barn för en stund sen.
jag har en syster som inte funkade så bra med parantesen när hon bodde hemma.
och fick veta, och jag citerar "det är bara hon, förrutom du, som har varit till besvär"

jo man tackar.
jag är nog ganska mkt till besvär, det är oftast jag som städar här hemma, jag tvättar min egen tvätt, jag lagar för det mesta min egna mat, när jag handlar så betalar jag det mesta av min mat själv, jag betalar mina egna kläder, vilket jag har gjort i flera år nu. när jag är hemma så håller jag mig mest inne på mitt rum för jag inte orkar höra på allt tjaffs.

men ja, jag är ju jättejobbig,
jag är trots allt bara ett stort misstag.